Ett ord/mening per dag, som skrivinspiration

 

1/1-17 Den första dagen

 

 

 

Den första dagen som pensionär sov Anita tills klockan var kvart i nio! Otroligt. Hela sitt vuxna liv hade hon vaknat vid sextiden, oftast innan väckarklockan hunnit slå larm, och skyndat iväg till nya spännande utmaningar varje dag. Bara någon enstaka helgdag hade hon sovit hela förmiddagen på grund av ett uppdämt sömnbehov.

Hon gick som vanligt direkt ut i köket och satte på kaffet. Det var tidig höst Björklöv singlade sakta ner från träden utanför fönstret. Hon svepte in sig i ett överkast tog med sig kaffekoppen och en smörgås ut på altanen. Rosenbuskarna, som utgjorde gräns till grannen till vänster, hade fortfarande många blommor som spred en behaglig svag doft över den lilla uteplatsen.

Där satt hon och funderade på om hon gjort rätt.

Till synes mitt i en framgångsrik karriär hade hon valt att begära pension vid 62 års ålder.

Hon var trött. För ett par år sedan hade hon, efter ett kärnfriskt liv, drabbats av reumatism och fått äta starka mediciner. Det fick henne att bestämma sig för att börja avveckla arbetet och förbereda sig mentalt och praktiskt på att gå i pension.

Men nu var det utbrottet över, den ständiga värken hade försvunnit från såväl höfter, som armar, ben och händer. Efter många prover fick hon diagnosen Sjögrens syndrom Reumatologen hade sagt att hon skulle kunna leva bra med sjukdomen. Skov skulle kunna komma då och då men om det bara inte satte sig på lungorna så kunde hon räkna med en god ålderdom.

Jobbet som ombudsman i ABF hade givit henne så mycket.   Där fick hon utlopp för sitt  ledaregenskap. ansvarstagande och sitt entreprenörskap. Nya problem och utmaningar dök upp hela tiden och krävde nya lösningar. Det älskade hon. Men nu hade det börjat gå slentrian i att varje höst dra igång verksamhetsplanering och budgetarbete för det kommande året, samtidigt som man summerade och utvärderade det gångna året. Anställda, föreningsaktiva och förtroendevalda skulle engageras och motiveras. Långsiktiga visioner och ekonomiska flerårsbudgetar skulle läggas som grund och inspiration för kortsiktiga stordåd för att föra den demokratiska och kreativa utvecklingen framåt i arbetarrörelsen i de berörda kommunerna. Hon förvånades över att detta efter så många år i så många olika kommuner kunde kännas mindre utmanande än tidigare.

Det var ju fortfarande lika viktigt. Men inte för mig, vågade hon nu tänka. Andra får ta över den uppgiften.

Hon hade avsagt sig politiska förtroendeuppdrag i stadsdelen där hon bodde och folkbildningsuppdrag i länet och landet under det gångna året. Hon hade gjort sig fri. Hon hade planerat uttag av den privata pensionsfonden och tjänstepensionen så att hon skulle kunna vänta med att ta ut folkpensionen tills hon fyllde 65. Hon fick visserligen leva på ca 60 % av lönen men det skulle gå bra det visste hon efter mycket kalkylerande. Hon bodde ju hyfsat billigt.

Och hon var ensam, hade inga försörjningsförpliktelser.

Ja, hon var sannerligen fri.

Nu skulle hon ta sig tid att försöka måla med olika tekniker, inte bara organisera för andras personliga utveckling. Nu var det hennes tur! Och hon skulle kunna vara i sitt älskade Gambia hela vintrarna om hon ville. Där kunde hon fortfarande vara nyttig i den demokratiutveckling som förestod. De uppgifterna kändes så viktiga.

Hon hade aldrig ångrat något i hela sitt liv och hon visste att hon inte skulle komma att ångra detta beslut att gå så tidigt i pension heller. Hennes livsfilosofi innebar visserligen att lita på sitt hjärta och sin magkänsla men också minnas sin gamla pappas råd i ungdomsåren, som följt henne genom livet.

Han hade sagt, när hon frågat om råd: Har du tänkte efter vad det kan bli för konsekvenser för dig själv och andra? Är du beredd att ta ansvar för de konsekvenserna?   Nå, då är du redo att säga ja.

Och där satt hon i rosendoften, och och sa högt: Ja.

Leave a comment